Varje vårvinter planerar jag noggrant min lilla odlingstäppa och tänker att här ska det minsann bli ordning bland raderna. Jag ser framför mig en riktig fransk "Potager" ni vet en sådan där köksträdgård där blommorna blandas med det ätbara på ett så smakfullt sätt att man bara utbrister, vill ha!!!

Sedan kommer våren och jag svär över att jag inte har ett riktigt växthus till mina frösådder som står där i köksfönstret och inte ser det minsta Potager-aktiga ut, utan enbart klena och rangliga. Jag gullar med mina taniga vänner i hopp om att de åtminstone ska överleva ute när jag väl släpper ut dem på grönbete bland grönsaksraderna. I juni brottas de bland buskar, perenner och allt annat jag stoppat ner i jorden. Det liknar aldrig en fransk Potager utan en riktigt klassisk sillsallad. Jag frågar mig själv varför blir det aldrig som jag planerar och inser att jag låtit lusten styra. Jag planterar & rensar när jag har lust, vill jag odla hängpelargonerna tillsammans med Funkia så gör jag det. Att min lilla jordtäppa egentligen är så liten att den knappt räcker till ett grönsaksland spelar ingen roll utan jag planterar glatt ner buskar och låter de bli så stora som jag själv tycker att de får bli.

Idag när regnet slutade falla och jag vågade mig ut till odlingslotten möttes jag av Zinniorna och de fyllda Rosenskärorna som utan blygsamhet visade upp sina vackraste sidor. Jag medger, de är förlåtna för sin tidigare klenhet och jag tänker att det trots allt nog inte är så dumt att låta lusten styra.